Hajar som hajar

Mitt första 30 meters-dyk.

08:15 i morse var jag på dykskolan och gick igenom dagens dyk med Vanessa. Jag skulle göra mitt första deep dive till 30 m och vi hade bestämt att göra det på Shark Point, för att kanske få se några hajar. Strömmarna där kunde vara riktigt starka men utsikten desto bättre berättade Vanessa. Jag kunde knappt bärga mig!

Vi var ett gäng på 7 personer som åkte ut varav alla utom jag var erfarna dykare. Vi släpptes av i omgångar tills det bara var jag och Vanessa kvar. Väl i vattnet började vi simma neråt genom strömmen. Det var slitsamt och jag blev snabbt trött, dessutom tog min mask in vatten (ingen mask klarar mitt alienhuvud) så jag fick stanna några gr för att tömma den. När V nådde botten tog hon tag i en sten (inga koraller) för att hålla sig fast och vila. Tanken var att jag skulle göra detsamma men strömmen var för stark och jag kunde inte simma djupare utan sveptes istället med, bort från V. 20-30 m från Vanessa börjar paniken bli smått outhärdlig och andningen tyngre och tyngre tills det känns som att jag inte får tillräckligt med luft. Välkommen panik. En del av mig vill bara slita av mask och regulator och simma mot ytan men jag är för djupt ner och trots paniken vet jag att det kan vara förenat med livsfara så jag skärper mig. V börjar simma mot mig för att dra mig mot botten men min mask är nu helt vattenfylld så jag ser ingenting. Väl nere hjälper hon mig hitta en sten att hålla i medans vi väntar på att min andning ska lugna sig. Jag ligger nu på havsbotten 30 m under vattenytan med vattenfylld mask och hyperventilerar. Jag undrar febrilt varför jag utsätter mig för detta och lovar att om jag överlever ska jag bli Guds Bästa Barn och aldrig dyka mer.

Efter några minuter är andningen äntligen någorlunda normal. För att kunna tömma masken måste jag släppa stenen och använda händerna så V armkrokar mig medans jag vrider mig (dit jag hoppas är uppåt) lättar på masken och blåser ur näsan allt jag kan.

Äntligen ser jag igen och paniken har lagt sig. Vi släpper stenen och börjar svepas med strömmen. Efter en stund hamnar vi på ännu en sten och vi greppar tag för att vila. Jag tar mig upp för att kika ut bakom stenen och står öga mot öga med en haj. En drygt 2 m lång haj! Trots att det var för detta vi gick ner så djupt, genom den starkaste strömmen så är min första tanke "shit, nu är det verkligen kört! Han kommer äta upp oss!" och bilder från diverse hajfilmer börjar spela i mitt huvud. Men hajen ligger bara kvar, tittar vaksamt på oss och verkar inte så farligt blodtörstig.

Väl vid saftey stop, 5 m under ytan har vår båt sänkt ner en extra tank. Eftersom luften tar slut fortare ju djupare man går kan det ibland behövas extra luft så att dykaren kan vara kvar på Saftey Stop i minst 3 min utan brådska. Och eftersom det är min djup-certifiering ska jag låtsas som att min luft är slut och öppna tanken, kolla luften samt byta regulator och börja andas från den externa i 3 min. Detta går utan problem och vi tar oss äntligen till ytan. Jag överlevde! Hurra! ...Du Gud, det där vi sa...

Väl på båten dunkar de andra mig i ryggen och berömmer. Trots min panik i början lyckades jag tygla mig och vi kunde genomföra resten av dyket utan missöden.
Stämningen är på topp och alla är höga på adrenalin. Miles har sett inte mindre än fyra hajar, tydligen rekord!

Jag har vetat från början att dykning inte är en helt ofarlig sport. Men det var inte förns idag, 30 m ner, jag på riktigt tog det till mig. Jag tackar min lyckliga stjärna att Vanessa och Miles näst intill tjatat sönder mig med övningar som att ta av och på masken under ytan (oftast stående på havsbotten, 18 m ner...och det tyckte jag var läskigt!) utan dem hade dagens dyk blivit väldigt obehagligt.

Vad gör Jonas då? I tisdags började han sin Rescue Diver-kurs (kanske för att kunna rädda mig?) men redan andra dagen åker han på ännu en ful öroninflammation (sa ju det: farlig sport!). En antibiotikakur och sängläge några dagar blir nödvändigt.  Dock verkar kursen väldigt intressant. Jonas vågar knappt visa sig vid skolan efter dagens slut då risken är stor att någon instruktör låtsas falla ihop och han beordras ge "first emergency response". (jag måste säga att de kunde blivit bra såpaskådisar hela bunten) Kursen handlar inte enbart om att kunna rädda folk ur vattnet utan även alla tänkbara blöta och torra scenarion.

På fredag reser vi tillbaka till Bali efter 6 veckor på Gili T. Vill inte lämna vår paradisö men det är dags att åka vidare.

Over and out
Sofia